Jag har en underbar tulpanbukett stående på mitt frukostbord, den ger mig en förnimmelse om våren!
När jag sitter med min kaffekopp vid bordet tänker jag att människor är lite som en tulpanbukett. Oerhört vackra var för sig, ståtliga när de står solitär i en vas. Men när de kommer samman i en bukett förstärker de varandra, skapar en fyllighet och mening. De blir bara vackrare ju fler de är och ju tätare de står.
Barnen jag möter är också som en tulpanbukett. Vissa är färgsprakande och spretiga, vissa är spröda och ljust pastelliga. Men tillsammans blir de maffiga, intressanta, och oerhört inspirerande!
Hej Lina!
SvaraRaderaVet inte riktigt om du minns mig, men det hoppas jag att du gör. Allt bra med dig? :) Det var ju år sedan man såg dig, kanske inte så lustigt men i alla fall. Jag kommer ihåg dig och tiden på Österstads skola. Haha, tider!
Klart jag minns dig Julia! Visst har åren gått snabbt. Du är ju vuxen nu gumman! Hoppas att allt är bra med dig! Kram
SvaraRaderaVilken fin blogg du har :) Nästan så jag själv blir sugen på att plocka upp min gamla blogg igen...
SvaraRaderaDet är snart 9 år sedan jag jobbade som pedagog senast. När jag läste ditt trasselsudd-inlägg fick du mig faktiskt att längta lite tillbaka. Men nja, jag har det rätt bra som jag har det och stannar nog ett tag till :)
Kram Martina
Fint skrivet Lina :)
SvaraRadera